Föregående sida
|
Föregående sida |
|
|
URSPRUNGSLAND / HEMLAND:
Sverige
HELHETSINTRYCK:
Norrbottenspetsen ska vara en liten och lätt spetshund. Den skall vara
stramt byggd med torr, välutvecklad muskelatur. Rasen skall ha mycket god
resning, bära huvudet högt och frimodigt samt vara synnerligen
rörlig. De skillnader i kroppsbyggnaden som betingas av könet skall
vara tydligt framträdande.
UPPFÖRANDE / KARAKTÄR
HUVUD:
KROPP:
EXTREMITETER:
RÖRELSER:
Rörelserna i skritt och trav skall uppvisa jämna, flytande och
vägvinnande steg med en fast rygglinje. Rörelserna skall vara
parallella.
STORLEK / VIKTt:
Orginalstandard 1997-11-25
SKK standardkommitte' 1997-11-25
ANVÄNDNINGSÅMRÅDE:
Jakthund på skogsfågel.
BAKGRUND / ÄNDAMÅL:
Norrbottenspetsen härstammar troligen från små laikor som
redan under förhistorisk tid fanns hos jägarfolket inom
Nordkalottområdet. Den lilla jaktspetsen har funnits under
årtusenden och överlevt under naturligt urval där endast de
starkaste och effektivaste hade en chans till överlevnad. I dessa
områden var jakten nödvändig och skulle ge både föda
och skinn.
Pälsjägarna försågs förr med den enda gällande
valutan i de här trakterna, dvs eftertraktade skinn från tex sobel,
mård och hermelin. När skinnpriserna rasade efter andra
världskriget försvann även intresset för Norrbottenspetsen.
Det ledde till att den avregistrerades hos Svenska Kennelklubben som utdöd
ras. Men det skulle visa sig att rasen hade överlevt, dock mest som vakt
och sällskapshund på avlägsna gårdar i Norrland inland.
Ett fåtal jägares hängivna arbete med att finna typiska hundar,
under framförallt senare delen av 1960-talet, säkerställde
rasens fortlevnad som jakthund.
År 1967 återinförde SKK rasen i sina register och en ny
standard upprättades. Numera används rasen främst till
skogsfågeljakt, men den är fortfarande effektiv på
hårvilt och den ställer även älg.
I sin egenskap som jakthund skall Norrbottenspetsen till sin karaktär vara
uppmärksam och oförvägen. Den skall vara skärpt, livlig,
vänlig och självsäker och får inte vara nervös, skygg
eller aggresiv.
Huvudet ska vara kraftfullt, torrt och välskuret. Det skall
såväl framifrån som från sidan sett vara kilformigt.
Skallparti:
Skallpartiet skall vara relativt brett. Pannan skall vara lätt välvd
och hjässan förhållandevis plan.
Stop:
Stopet skall vara tydligt men måttligt markerat.
Nostryffel:
Nostryffeln skall vara svart.
Nosparti:
Nospartiet skall vara måttligt långt. Dess längd skall vara
som halva huvudets totala längd eller kortare. Nospartiet skall vara
tydligt avsmalnande mot nosspetsen. Nosryggen skall vara rak.
Läppar:
Läpparna skall vara tunna, torra och väl slutna.
Käkar / Tänder:
Saxbett med väl utvecklade käkar och tänder.
Kinder:
Okbågarna skall vara markerade.
Ögon:
Ögonöppningarna skall vara mandelformade och något snett
ansatta. Ögonen skall vara medelstora och klara med ett lungt men
intensivt uttryck. Färgen skall vara mörkbrun.
Öron:
Öronen skall vara högt ansatta, något över medelstorlek
och styvt upprättstående. Spetsarna skall vara något rundade.
Hals:
Halsen ska vara förhållandevis lång, torr och muskulös
och med lätt välvd nacke. Den skall föras med god resning.
Manke:
Manken skall vara markerad.
Rygg:
Ryggen skall vara kort och plan. Den skall vara stark, muskulös och
fjädrande.
Länd:
Länden skall vara kort och bred.
Kors:
Korset skall vara förhållandevis långt och brett, svagt
sluttande med välutvecklad, fast muskelatur.
Bröstkorg:
Bröstkorgen skall vara relativt djup, ungefär hälften av
mankhöjden, och förhållandevis lång med
välutvecklade bakre revben. Den skall framifrån sett vara oval.
Förbröstet skall vara välutvecklat och tydligt markerat. Fronten
skall ha normal bredd.
Underlinje:
Från sidan sett skall bröstkorgens djupaste punkt skära
underarmen jäms med eller strax nedanför armbågen och sedan
mjukt övergå i buklinjen. Denna skall vara endast måttligt
uppdragen.
Svans:
Svansen skall vara relativt högt ansatt och bäras i en
förhållandevis hög båge. Den skall vara löst ringlad
med svansspetsen buren utmed lårets sida. Utdragen bör svansen inte
nå nedanför hasleden.
Framställ:
Framifrån sett skall benen vara raka och parallella.
Skulderblad:
Skulderbladet skall vara långt och brett med väl utvecklad kam och
muskelatur. Det skall ligga väl an mot bröstkorgen. Skulderbladet
skall vara förhållandevis väl tillbakalagt.
Överarm:
Överarmen skall ha samma längd som skulderbladet och bilda en tydlig
vinkel mot densamma. Den skall vara kraftig och ligga väl an mot
bröstkorgen men vara fritt rörlig.
Armbåge:
Armbågarna skall varken vara utåt- eller inåtvridna.
Underarm:
Underarmarna skall vara raka och försedda med kraftig benstomme. De skall
ha torr och smidig muskelatur.
Mellanhand:
Handlovar och mellanhänder skall vara kraftiga. Från sidan sett
skall mellanhänderna vara något vinklade.
Tassar:
Framtassarna skall vara små, kraftiga och riktade rakt framåt. De
skall vara väl välvda, slutna och vara försedda med
välutvecklade fasta trampdynor.
Bakställ:
Bakbenen skall bakifrån sett stå parallellt.
Lår:
Lårbenen skall vara förhållandevis långa och bilda en
nästan rät vinkel mot bäckenet. De skall vara försedda med
kraftig muskelatur.
Knä:
Knälederna skall vara kraftiga.
Underben:
Underbenen skall bilda en tydlig framträdande vinkel mot lårbenen.
Has:
Hasorna skall, såväl framifrån som från sidan sett, vara
breda och kraftiga.
Mellanfot:
Mellanfötterna skall vara torra och smidiga samt ganska långa.
Tassar:
Baktassar, se framtassar.
PÄLS:
Pälsstruktur:
Hårlaget skall vara av två slag. Ett undre fint och tätt
bestående av bottenull och ett täckhår som skall vara
hårt, kort och rakt. Detta skall vara ganska åtliggande med
varierade längd på olika delar av kroppen.
Kortast skall det vara på nosryggen, hjässan, öronen och benens
framsidor och längst på halsen, lårens baksidor och svansens
undersida.
Färg:
Grundfärgen skall vara vit med gulröda eller rödbruna tecken.
Andra färger i tecken är också tillåtna.
Mankhöjd:
Idealhöjd för hanhund: 45 cm
Idealhöjd för tik:42 cm
En variation från idealhöjden tolereras med + / - 2 cm.
Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i
förhållande till graden av avvikelse.
- Avsaknad av fler än fyra premolarer.
DISKVALIFERANDE FEL:
- Stubbsvans.
Testiklar:
Hos hanhund måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.